Julgranens historia

Julgranen blev vanlig i svenska hem senare hälften av 1800-talet. Att ha julgran var tidigare en sed för de finare hemmen och den kom ursprungligen från Tyskland, där julgranar fanns redan i slutet på 1600-talet.

Den första svenska julgranen vi känner till, fanns 1741 på Stora Sundby i Södermanland, hos familjen Wrede-Sparre.

”Först efter 1800-talets mitt började den förekomma mera allmänt. De tidigaste julgranarna var ofta små och ställdes på bord eller hängdes i taket.
--- Det började – liksom julklappsseden – hos högre ståndsfolk i städerna och på landsbygden.

Från t ex Agnestorps socken i Västergötland meddelades att den första julgranen fanns på herrgården – snart hade man också en i prästgården, och så småningom blev den nya seden allmän. I Hällestad i Östergötland förekom den första julgranen år 1844 i socknens prästgård – efter julottan var församlingsborna mycket nyfikna på att få se granen.

I Bettna prästgård i Södermanland fanns julgran omkring år 1870, men till bönderna kom den först senare. I Österfärnebo i Gästrikland började man ha julgran på Gysinge herrgård på 1850-talet, i bruksgårdarna på 1860-talet och ute i socknen ännu senare. I en by i Offerdal i Jämtland var den första, som hade julgran, en kvinna som hade sett sådana granar i staden. I Bjuråker i Hälsingland kom julgranen i mera allmänt bruk under 1860-talet – seden kom från präst- och bolagsfolk.” (ur ”Våra folkfester” av Julius Ejdestam)

Axel Larsson, född i Kumla socken, Närke:
”År 1884 började jag min skolgång, och mina kamrater av den mera burgna klassen talte om julgranen och annat julfint, varför jag och mina syskon kälta med pappa och mamma om att få en liten gran, eller vad en del kallade julbuske.

Så fick vi då ett löfte, att nästa jul skulle väl pappa försöka skaffa oss en liten julgran. Så blev det äntligen julen 1885, vilket var den sista julen som pappa levde kvar bland oss. Då tog pappa yxan och gick utåt backen och högg av toppen av en liten tallbuske, så det blev en toppände om cirka en halv aln i höjd.

--- Men så skulle den placeras nånstans och det var trångt om utrymme i en statkarls bostad på den tiden och värst hos oss. ---

Men pappa visste råd, han slog upp en spik i taket, mitt över bordet vid gavelfönstret, knöt en tross om toppen på vår julkrona och hängde på så vis upp den på spiken mitt över vårat julbord.” (ur ”Julen för 100 år sedan” av Marianne Olsson)

Slaktaren Johan Daniel Olsson, föd 1843 i Värmlands Eds socken:
”Julgran tändes aldrig på julkvällen, utan först på julmorgon – bara en stund medan kyrkfolket for förbi, men då lyste varenda dank och i fönstren stod det julljus och brann, två i vart fönster, och de som for åt kyrkan hade tjärbloss att lysa sig med. Julgranen tändes aldrig mer under juldagarna, bara då - till julottan.” (ur ”Julen för 100 år sedan” av Marianne Olsson)

En statare från Färgelanda i Dalsland berättar så här från 1900-talets början: ”I stugorna var fröjd och gamman. Granen hade fått sin plats och var färdig att börja klädas med hemmagjort julgranskonfekt och svenska flaggor. Äpplen fanns inte i de fattigaste hemmen.

Mor visste på råd, potatis lindades in i silkespapper och fick således tjänstgöra som äpplen som hängdes upp i granen.Detta gladde små barnaögon.”
(ur ”Julen förr i tiden” av Ebbe Schön)

En berättelse från Näskott i Jämtland:
--- ”Året därpå (omkring år 1865) blev vi bjudna till morbror riksdagsman Olof Larssons i Tullus på julgransplundring. Då fick vi se hur en riktig julgran skulle se ut. Det var som sagt en stor präktig julgran klädd med små kulörta stearinljus och behängd med allehanda gotter såsom äpplen, russinklasar, fikon, karameller och pepparkakor.”
(ur ”Julen förr i tiden” av Ebbe Schön)

Lästips:
- Åke Mokvist: ”Svenska folkfester”
- Marianne Olsson: ”Julen för 100 år sedan”
- Ebbe Schön: ”Julen förr i tiden”

Julträd. Julträdet var – liksom Julien är - en ”återbruksgran”. Följande är hämtat ur Blekingeboken 1991, ”Silpingeträdet och andra julträd. En studie i tradition och revitalisering” av Nils-Arvid Bringéus:
”Att julträden går tillbaka till förra delen av 1800-talet kan det knappast råda något tvivel om. Många uppteckningar visar att julträdet var en föregångare till julgranen. I flera hem kastade man ut julträdet när man började med julgran, men man kan också ha haft både julträd och julgran jämsides.

--- Uppteckningarna visar att julträdet inte var någon borgerlig tradition även om det fanns i de små Blekingestäderna. Det brukades främst på landsbygden, såväl bland bönder som torpare. De senare hade inte alltid plats för julgranen varför de istället tände sitt julträd.

--- Den sociala skillnaden har i bygder där julträdet förekom inte gått mellan dem som ägde eller saknade julträd utan mellan dem som ägde ståtligare eller enklare julträd. Ett av det ståtligaste Silpingeträden tillhör sålunda familjen Wachtmeister på Vambåsa.

-- julträdets utbredning omfattade Blekinge, nordöstra Skåne, sydligaste Småland och södra Halland. Utbredningsområdet kan emellertid vidgas om vi även räknar in en närbesläktad företeelse, den s.k. ”julapeln”, ”Julappeln”, ”turren” eller ”äpplastaken”.

I sin enklaste form bestod dessa av en avskalad grantopp, eller en vildapel, på vars grenar man fäste äpplena. Vanligast hade den dock liksom julträdet en stam i vilken man borrat in ett bestämt antal äppelpinnar. --- Till skillnad från julträdet saknade julapeln ljus, men stammen och foten kunde vara klädd med papper.”

Lästips:
- Tidskriften Hemslöjden Nr 6/1991: ”Om julträd i Blekinge” av Karin Nilsson och ”Äppelträdets resa till USA” av Mark Esping.
- Blekinge Läns Hembygdsförbund, Blekingeboken 1991: ”Silpingeträdet och andra julträd. En studie i tradition och revitalisering” av Nils-Arvid Bringéus.